Det är nu drygt sjuttio år sedan statarsystemet försvann ur den svenska historien för gott, men det är sällan vi i dag hör människor berätta om hur det var att leva på den tiden. Författare som Ivar LO har skildrat den hårda tiden, men få av de som lever idag vill, eller orkar berätta om hur det var att växa upp som ”statarbarn”. Det gör alldeles för ont, är förknippat med tunga minnen och framför allt en stor skam.

Stataren var en gift man som anställdes vid större gårdar och fick sin lön, helt eller delvis, ”in natura”. Istället för pengar fick familjen kost och logi, ofta i form av en undermålig bostad full av ohyra. Stataren anställdes på ettåriga kontrakt och hade bara friheten att flytta och byta arbetsgivare under den sista veckan i oktober månad, den så kallade slankveckan. Vägarna under hösten var därför fyllda av förhoppningsfulla familjer som flyttade från den ena arbetsgivaren till den andra, ofta för att inse att det var lika dåliga villkor på den nya arbetsplatsen.

I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Min mormor Elsa vägrade att mjölka bondens kor och därför måste familjen bryta upp och flytta två, tre, ibland fyra gånger per år.

Min mamma Gun Britt Bure är en av många som växte upp i ett Sverige som präglades av klasstillhörighet och förtryck. I sin bok ”Där vildrosor blomma” (Vulkan, 2009) berättar hon om barndomen i 1930- och 1940-talets Sverige. Boken finns att låna på bibliotek och kan även beställas direkt från förlaget.